Under våren 2026 har Bror Gunnar Jansson medverkat i en uppsättning av The Black Rider (William S. Burroughs/Tom Waits) på Folkteatern i Göteborg. Föreställningen har fått väldigt positiva recensioner och fantastiskt bemötande från publiken. Föreställningen har varit utsåld samtliga speldatum.

Alla vet vilka Det Blev Handgemäng är. Åk ut i skogen mellan Osby och Älmhult och de har varit där och spelat. Åk upp på Kinnekulle och du hittar en dansbana där Det Blev Handgemäng stått och spottat och fräst ut låtar natten lång. Stoppa en bil mellan Falun och Gävle och du kommer få höra ett konsertminne. Eller knalla in innanför tullarna i självaste huvudstaden och det kommer tisslas och tasslas om senaste giget. Det Blev Handgemäng är antagligen Sveriges flitigaste band inom americana-genren. Kontrabasisten Elins gamla 740 håller fortfarande när orkestern susar runt och bjuder upp på krogar, dansbanor, slott och kojor. Och när bilen väl ger upp och ramlar ihop, då får bandet helt enkelt ta apostlahästarna. 

Efter den monumentala succén med debutalbumet Bugalú från 2015 (slutsålt i alla lager), kommer nu uppföljaren Kalla Högervindar. Bandet har blivit åtta år svängigare och skaffat sig sprillans nya smeknamn. Musiken är fortfarande djupt rotad i amerikansk folkmusiktradition, vilket recensenterna beskrivit som ”autentiskt så det förslår”. Alla spår är dock egenskrivna förutom The Coo Coo Bird, som såklart är obligatorisk för bandet att spela in. Clarence Ashley's hit från 1929 har nämligen fungerat som kioskvältare ända sedan bandet bildades 2009, men för att hålla saker fräscha kommer den här med ett nytt groove. 

Trots allt skojande är Det Blev Handgemäng inga skojare. Musiken tas på blodigt allvar, som sig bör. Det undgår ingen när maskineriet drar igång. Dumsnäll Svensson och Dumsnäll Jansson piskar groovet framåt, Bulls-Eye Engberg limmar perfekt och ger allt en stadig grund och Licket Johansson flyter ovanpå och ger det hela flärd. Att Jansson, Johansson och Engberg sjungit tillsammans på tusen scener märks också ganska tydligt när fraseringen i trestämmigheten sitter som en smäck. 

Det Blev Handgemäng drar ut på releaseturné för Kalla Högervindar våren 2024. Gör som alla andra, lyssna in dig och gå och se dem för fan! 

Bandmedlemmar

Elin ”Bulls-Eye” Engberg - Sång, kontrabas, komposition

Bror Gunnar ”Dumsnäll” Jansson - Sång, gitarr, komposition

Christoffer ”Licket” Johansson - Sång, gitarr, komposition

Emanuel ”Dumsnäll” Svensson - Trummor 

Emma Agustsson - vocals, cello, violin, keys & percussion

Anton Svanberg - tuba & guitar

Love Meyerson - drums, percussion & accordion

Bror Gunnar Jansson - vocals, guitar, drums & percussion

Bror Gunnar's stoner rock/doom/psych/post grunge/post blues outfit. Based on the classic power trio with heavy riffs and plenty of freak out moments.

Albums:

Faceless Evil, Nameless Fear (2021)

They Found My Body In A Bag (2019)

Det kanske svåraste med soul är att övertyga. Om inte platsen och erfarenheterna på något vis lyser igenom och möter oss kan det vi bjuds på gå oss helt förbi. “But first… are you experienced?” som Jimi Hendrix frågade sig. Just därför är soul svårt i Sverige. Det är få som kan gestalta sina erfarenheter i musik på övertygande sätt som i soulens tradition.

Det tycks dock nästan provocerande lätt för Bror Gunnar Jansson att göra. På skivan är det som om han häller ur sig av både texter och melodier som sakta vuxit fram i livet och som kommer naturligt om man vuxit fram ur rätt mylla. Och på nästan varenda låt tar det bara några takter in för Gunnar med band att öppet visa sitt släktskap.

Trots att Gunnar tycks röra sig ledigt i musikaliska landskap som sjuttiotalssoulens stora från Al Green, Curtis Mayfield och Aretha Franklin regerat i, såväl som i en del av bluesens och jazzens utkanter, så förklarar både han och trummisen och producenten Christopher Cantillo att skivan är ett riktigt långkok. Och hur det som kan framstå som självklart och enkelt är sprunget ur en vänskap som sträcker sig mer än halva livet.

- Vi lärde känna varandra när vi var 15 - 16 år, genom en gemensam vän. Från första början var jazzen vår mötesplats, vi delade kärlek till Oliver Nelson, Charles Mingus och liknande storheter. Det var ett otroligt viktigt möte i livet, jag hade inte riktigt träffat någon som var “på” musiken jag älskade på det sättet innan, säger Gunnar.

Det var i en ålder då det var en uppåtgående spiral att hitta folk att göra saker med, innan satt jag mest och övade till cd-skivor.

- Jag gick mycket på Nefertiti, och det var en ruskigt bra tid vad gäller musiken då. Liveband flera gånger i veckan, soul, jazz och funk på scenen, och det var där vi lärde känna varandra mest av allt, fyller Christopher i.

- Farsan brukade lämna mig där när han skulle iväg och jobba, jag blev nästan som en maskot för personalen, säger Gunnar med ett pillemariskt leende.

Soulkonnässörers tankar lär lätt vandra över till Al Greens tidigare plattor när Mats Erikssons retas med sin gitarr på People, och tillsammans med Christophers återhållna trummor är det svårt att inte undra “när är vi?” eftersom musiken lika gärna skulle kunna vara ett osläppt anrikt material som grävts upp i Hi Records studios i Memphis som något inspelat på Svenska Grammofon nyss. På Generic Breakup Ballad låter Gunnar som om han går balansgång mellan Otis Redding och The Band, och tar det som lek snarare än på blodigt allvar.

Om skivan är proppad med musik som för tankarna till klassisk soul - inte sällan från Södern - så är teman på Gunnars texter till lika stor del tidlösa som dagsaktuella. At the Diner är omöjlig att placera, ett skoningslöst groove, ja visst är det någon art av släktet soul men den låter predestinerad att bli en dänga som trängs med dansant pop på radio.
- Flera av låtarna har jag har jobbat med i åratal, säger Gunnar. Musik är lätt, det kommer så intuitivt, och Christopher och jag är så lika i det. Vi vill säga samma sak med det, uttrycka samma sak med ljud och sväng. Men text… det är känsligare. “Kan jag stå för det här?” liksom? Det är lätt hänt att det inte känns som att det uttrycker det man själv vill få sagt.

Det är inte den första självklara tanken som slår en när man lyssnar till orden på Refuge, det finns något så självklart med budskapet, och Gunnar tar i med en sådan emfas att rösten är nära gränsen till att spricka, men håller ihop. Och den röstens sårbarhet som ekar av den sjungna berättelsens utsatthet. Överhuvudtaget är det ett enormt omfång mellan texternas teman, från humoristiska vardagsbetraktelser på nämnda Generic Breakup Ballad såväl som på At the Diner till tung kontemplation som är nära utrotningshotad i svensk soul, kanske för att den helt enkelt inte är lättsam nog att få ta plats i de sammanhang soulen kämpat sig in i i Sverige. Om Blood i en alternativ tidslinje dök upp som cover av Nick Cave eller en reinkarnerad Johnny Cash hade inga ögonbryn höjts. Men Gunnars röst tillsammans med bandets driv får ändå inte en text om skuld att tynga ner utan snarare lyfta upp.

- Jag är glad att jag inte arbetar med text, flinar Christopher. Men det känns skönt att jobba ihop, det är så helgjutet. Skivan är som en blandning av sådant vi lyssnade på som unga, Sly Stone, Aretha men även Neo-Soul, Soulquarians och sånt. Och inspelad med ett sånt gäng som det är en ynnest att få spela med. Det är tryggt att spela med dem, några riktiga veteraner, och de som är jämnåriga med oss är bland de tyngsta. Framförallt har vi fått fram ett så distinkt sound, det sticker ut från allt annat jag någonsin arbetat med.

Det här är en skiva som kommer bli svårkategoriserad i det svenska populärkulturella landskapet, kanske för att den som ska plocka ut hits som får representera helheten i princip får frågan "Vilket av dina barn älskar du mest?” ställd i musikalisk form. En resa från början till slut, och den som ska plocka russinen ur kakan har bara russin att plocka. A Refugee anmäler sig kanske ändå i svår konkurrens som den mest hypnotiska av låtarna, och som utför soulens mest nobla uppdrag - att förmedla de största känslorna - på de mest drabbande sätt. Men på ett tema som sällan hörs i samtidens radioskval.

Musiken sticker ut från den mesta soul som spelats in och som spelas i Sverige. Både Gunnar och Christopher talar om musiken de skapat som musik som “bara får finnas på nåder i det här landet”. Den kan nog vara lätt för de som levt ett liv på klubb- och konsertscener där soul, jazz och gospel står i centrum att hålla med. Men samtidigt så lätt att misstro dem för den som ser mot den omedelbara framtiden - det här är musik som kommer erövra det här landet, för tiden är inne.

Albums:

People! (2025)